Vägen till Jeruzalem går via Kiel och Kehl.

Det gör den naturligtvis inte om du åker raka vägen. Snabbast gör det, enligt Google, att köra över Magdeburg och Regensburg. Passera gränsfloden Inn och sedan är det inte långt till himmelriket. Det är, i min värld, de österrikiska alperna.

Jag ser redan fram mot vindlande vägar och vida vyer. Sådant som både bildligt och bokstavligt ger perspektiv på tillvaron.

Här kommer jag att vara ganska nära topparna i Dolomiterna. Bergen där jag så många gånger strävat uppåt med en tungt lastad touringcykel. Och susat nerför så sanslöst fort att jag inte vågat bromsa.

Den här gången vet jag inte ens om cykeln får plats i packningen. Hur är det med en skåpbil? Kan man ha med sig något annat än en vikbar minicykel? Det kanske finns cykelställ på den?

Spelar roll?

Jag medger att jag gärna överutnyttjar lastkapaciteten. Under många år rullade vi omkring i en Scania-buss byggd som husbil. Tre rum och kök och sex tons marginal mellan tjänste- och totalvikt. Vi lyckades aldrig utnyttja mer än tre av dem.

När vi sålde bussen hittade jag grejor i bagaget som jag glömt att jag ägde.

Jag har mer koll nu, med en Hymer B-klass på sju meter. Men i en City Car på sex meter blir det säkert ännu bättre. Det går helt enkelt inte att få plats med mycket mer än det som behövs för resan.

I dag ska jag packa lätt.

I morgon rullar jag mot Jeruzalem.