– De här skåpbilarna är tillverkade för att fungera för krävande kunder, hantverkare som vill ha ett fordon som alltid fungerar och som tar sig fram nästan överallt. Det är klart att det fungerar för oss också!

Jag pratar med Oswald efter dagens långa etapp på vägar där jag inte skulle drömt om att åka in med en vanlig husbil. Vi har kört på smala, branta, krokiga skogsbilvägar med stup på ena sidan vägen och klippväggar på andra. Hisnande för många, perfekt för en som älskar mountainbike. Men nu åkte vi ju bil! Och inte ens fyrhjulsdrivet utan vanliga framhjulsdrivna skåpbilar med bostadsinredning.

När vi når asfalten igen kommer jag på mig själv att tycka att det var kul med de där hårnålskurvorna i lösgrus. För att inte tala om att balansera mellan de djupa hålorna i vägen och branterna vid sidan. Det blev lite sport, efter ett tag.

Jag kör en Bürstner City Car C 600. 600 betyder just att den är alldeles under sex meter lång och har en förhållandevis kort hjulbas. Nästan som en vanlig personbil. En husbil i den här storleken kan kännas lite orolig på vägen eftersom längre hjulbas bidrar till känslan av stabilitet, men här är den kort hjulbasen bonus. Jag smyger tätt i innerböjarna i hårnålskurvorna. Och i yttersvängarna är det lika enkelt att hålla hela bilen långt ut – om det skulle bli ett möte.

Vi körde nästan så högt upp som det fanns väg. Sedan packade vi ihop elva husbilar på en yta för 3-4 innan vi började gå mot toppen på berget. Vi var utlovade en fantastisk utsikt, både av resebroschyrerna och våra guider.

Ingen av dem råder över molnen. De gick på 1 600 meters höjd i dag, så när vi kom fram till målet, 67 meter högre. Såg vi knappt stigen vi klättrat på. Klättrat, för det var mer det än vandring. Det märktes också på gänget som kom upp. Vi var tre i tätgruppen, det schweiziska paret och jag. Efter en stund droppade det in två grupper till och total kom ungefär hälften av oss upp till toppen. Resten vände. Slovenska berg är lika utmanande som landets vägar.

Och i båda fallen är det tuffare utför.

När vi började gå igen blev alla tysta, djupt fokuserade på att sätta fötterna på stabilt underlag. Det var långt mellan de fasta stenarna och mellan dem låg löst grus, ibland också snubbelvänliga rötter.

Trots allt är det enklare att köra bil utför. Riktigt låg växel och sedan gäller det bara att placera hjulen på rätt ställe. Och här innebär lösgruset ingen större risk. Lugnt och fint rullar vi nerför serpentinvägarna fram till kvällens lägerplats, Gostilna, en rejäl middag och den utmattades sömn.

Det är exotiskt att vakna på en liten camping vid en pytteliten sjö i Tyskland, men bara några kilometer från gränsen till Österrike. Sjön är inte exotisk. Vi drunknar ju nästan i sjöar i Sverige J. Gränsen är inte exotisk. Gränser är närmast obehagliga. På något vis verkar de locka fram obehagliga sidor hos oss. Vid gränsen blir det tydligt vi och de.

Här handlar det exotiska om campingplatsen. Jag står på en av de få gästplatserna. Jag är exotisk för de som bor här annars. För mig är det de som står för det inslaget. Eller exotisk och exotisk…

Men det är något speciellt med säsongscampingplatser nere i Europa. Du ser liksom inte många husvagnar, men väldigt många andra konstruktioner.

Husvagnen finns där, som kärna. Det är den som motiverar att den skapelse som kreerats runt den finns på en campingplats. Men slutresultatet blir ofta väldigt långt bort från den ursprungliga tanken. Huset finns kvar men som vagn kommer den aldrig mer att fungera.

Förtälten är hela hus och för att skydda vagnen från väder och vind är den först och främst täckt av ett extra tak, ibland dessutom av väggskydd och spaljéer med rosor, vildvin eller vad som råkar vara populärt den här säsongen.

Det är exotiskt i min värld.

Det som rullar är husbilar. Det blir tydligt när man tittar sig omkring på gästplatserna. Det står tre fordon där. Plus någonting som kanske rullat någon gång men nu verkar på väg att återgå till naturen. För säkerhets skull är den kamouflagemålad.

Sedan åker jag och träffar Werner Eckl. Han är med och arrangerar resan, men dessutom ansvarig för utvecklingen av den nya generationen skåpbilar från Bürstner. Han är handplockad dit efter liknande uppdrag för andra husbilstillverkare. Werner brinner för den här typen av husbilar. Därför är han researrangör också. Återkommer till det.

Werner tycker att vi ska åka tillsammans ner till mötesplatsen i Slovenien. Åka tillsammans betyder att han åker först i sin husbil och jag hänger efter.

– Kör du fort? undrar jag.

– För det mesta, svarar Werner. Men i dag ska jag ta det lugnt.

Så nu har jag ”kört lugnt” på Werner-vis genom Österrike, Italien och Slovenien. Jag anar att vi passerat väldigt fina trakter. Jag tänker ta ungefär samma väg tillbaka, för jag vill se om det stämmer. Att försöka hänga med Werner, i farter kring 130-150 km/tim är lite spännande de första timmarna, men sedan blir det mest jobbigt. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle få uppleva det, att hög fart tappade sin tjusning.

Vi tankade innan vi körde ur Österrike. I Italien stod det 17,29 euro per tio liter på pumparna. Vi har billig diesel i Sverige.

Nu är vi framme i Hrastovlje i södra Slovenien, nära gränsen till Kroatien. Här ska den långsamma resan börja. Mina medresenärer kommer från Tyskland och Österrike i sina egna plåtisar. Totalt är det 13 ekipage som står parkerade på en liten kulle, alldeles nära en liten by och, så klart, en restaurang.

Guten Abend!

Väldigt nära gränsen till Österrike, efter ytterligare en lång dag i bil. Men en ny bil och en ovanligt spännande dag på vägen.

Huvudvärken först. Den är väl mitt eget fel. Det är lätt att vänja sig. Jag vänjer mig snabbt vid en massa olika saker. Gott om utrymme, till exempel. Därför gör jag saker så som jag brukar – utan att tänka på att fast bilen låter precis som den brukar så är inte allting lika. Det finns nya kanter, hyllor och dörrkarmar. De sitter på andra ställen än jag är van vid. Det är inte bilens fel, men jag har ont i huvudet nu. Först skallade jag hyllan ovanför förarplatsen 3-4 gånger. Men det var ok. Det blev lite ömt, men inga synbara bulor.

Inte förrän jag checkat in på campingen och hade bråttom att hämta saker bak i bilen fick jag huvudvärk på riktigt. Det får man när man hoppar ut ur en bil och det sitter en dörrkarm i vägen.

Den här dagen började bra annars. Ibland får nostalgiska upplevelser den effekten på mig.

Övernattningsplatsen var en liten, enkel ställplats vid en simhall i Bihl, en liten stad i kanten av Schwarzwald. Redan när jag kom dit i går kväll reagerade jag på att det gick små asfaltvägar kors och tvärs över området. Det fick mig att tänka på den lilla trafikskola som fanns i Stadsparken i Mariestad. Vi som bodde utanför stan hade inte adress i samma kommun, så det där var ett ställe där bara stadsbarnen fick leka. Gissa om jag var avundsjuk. Jag visste ju (?) att trafik var min grej…

Den där trafikskolan är historia sedan många, många år tillbaka. Precis som Faluns Trafikmärta och andra som försökte lära min generation lite trafikkunskap.

Men gissa hur det är i Tyskland?

Klockan åtta i morse var första klassen på plats. Och tre poliser lärde ut allt om skyltar, filcykling, bromsar och trafikregler. Ibland älskar jag verkligen Tyskland!

Ett par timmar senare började jag flytta över alla grejor till den nya husbil, en Bürstner City Car 600C, som jag ska bo i och resa med den närmaste veckan. Det tar sin tid att byta bostad. Den husbil jag åker i annars står alltid resklar. Där finns torrvaror, tvål, tandkräm och tandborste. Sängen är alltid bäddad. Fyll vatten, sedan är det klart att åka.

Den här bilen hade rullat 31 kilometer och ingen har bott i den tidigare. Nytt och fräscht.

Det första målet var att komma iväg från Bürstners Service Center i Kehl. Det är väl så det brukar börja när det slutar med att man upptäcker att det är saker man glömt fråga om?

Var sitter reglaget till pannan? Finns det någon indikator som säger om kylskåpet fungerar som det ska? Och mycket annat.

Nu har jag läst alla bruksanvisningar. Pannan är igång. Inte för att den behövs för värmen, men jag vill ha varmvatten till disken.

Dess värre har jag insett att jag får problem med kaffet i morgon. Spisen har ingen eltändare, utan här är det tändstickor som gäller.

Men dagens nästan 50 mil har fått mig att uppskatta bilen.

Utrymmet är inte stort, men den sväljer utan vidare alla prylar jag har med mig. På det viset är den helt i nivå med betydligt större husbilar. Och den rullar snålt. Tankmätaren visar över 50 procent kvar. Jag tror inte det är sant förrän nästa gång jag tankar.

Det är väl att slå in öppna dörrar, men Schwarzwald är mer än en tårta. Jag vet, för jag är där just nu.

Jag kör omkring med en några år gammal tysk ställplatsguide i en lika gammal Tomtom gps. Det är spännande. För det mesta finns platserna kvar, precis som sökningen säger. Men ibland inte. Och ibland är definitionen av ställplats väl generös. Det betyder att det mycket väl kan handla om en parkeringspalats, typ Heden i Göteborg, eller P-platsen vid Moderna museet i Stockholm. Båda funkar, men trygghetsfaktorn blir inte speciellt stor.

Mina favoriter har kommit att bli ställplatser i små tyska städer. De älskar oss som åker husbil och om de över huvud taget vill ha betalt är avgiften närmast symbolisk.

Här har jag just varit inne i simhallen och växlat till mig fem euro. Det räcker ett dygn. Ingen el, men här finns både färskvatten och tömningsstation.

Det har varit en lång dag. Jag har nyss kastat ankar efter ungefär tio timmar bakom ratten. 80 mil säger Google, som jag kollar med när det passar mig.

Det passar mig inte att kolla Schwarzwaldtårtan. Jag minns inte alls vad det var och vet att Google vet. Jag misstänker att det kan vara något med tunna chokladbitar och cacao pudrat över grädde…?

I morse tragglade jag mig igenom färdbeskrivningen av Vägen till Jeruzalem. När jag pluggade slovenska glosor insåg jag att jag kanske skulle Googlat lite på resmålet. Jag har uttalat mig väldigt tvärsäkert, det händer att jag gör det, på vart jag ska vara den närmaste veckan. Resan ska gå längs en gräns, men jag blandade in länder som inte ens gränsar till varandra.

Så här är det:

Resmålet är Jeruzalem. Det ligger i Slovenien. Och gränsen vi följer mest ligger i söder. Där heter närmaste grannland Kroatien. Inget annat. Det behöver jag inte ens Googla på.

Inte båt ända fram, men ändå känns det som om båtresan är själva nyckeln till sköna Europaresor. När jag svänger av mot Stenas Tysklandsterminal är resan på riktigt. Oåterkallelig. En kvart senare är gasen avstängd, gasolluckan markerad och förseglad med gula dekaler. Nu får husbilen vila över natten, tillsammans med alla kompisar på bildäck.

Den är i gott sällskap här. Det står oväntat många husbilar på lastbilsdäck. Undrar vad de gör i natt? När bildäck är folktomt händer det saker. Det är något magiskt med att resa. Och varför skulle det bara gälla oss människor?