Hela världen gungar. Det skulle naturligtvis kunna bero på att jag just kört ombord på färjan i Puttgarten, men jag tror att det är bilgunget som inte släpper kroppens balanssystem.

Det har blivit många mil sedan i går morse när jag skiljdes från alla mina tyska, österrikiska och schweiziska reskamrater på Camping Kamne i Gostinstvo, bara någon mil från gränsen till Österrike.

Först 70 mil i testbilen, till Bürstner i Kehl. Där lastade jag om och flyttade hem till min egen husbil. I morse avslutades testen med en överlämning till Bürstners servicepersonal och så rullade jag iväg igen. Nu tänker jag ta mig igenom Danmark innan det är dags för nattvila. Så det gungar.

Mina nya vänner har skickat SMS under resan. För de flesta är det helt ofattbart långt att köra upp till Sverige på det här viset.

– Vi vill väldigt gärna åka till Sverige, berättar flera av dem. Men det tar så lång tid att vi måste ha minst fyra veckors ledighet…

Hmm?

Jag är kanske knäpp, men det finns en slags njutning i alla de här timmarna i bil. Det är bra att det tar tid, att en inte förledas att tro att allting i Europa är nära bara för att det går att flyga fram och tillbaka över en helg. Det är också bra för att den här typen av bilkörning kräver absolut närvaro. Det fungerar att låta en talbok rulla under resan, men ingenting annat som pockar på uppmärksamhet. I synnerhet inte på tyska Autobahn.

För en gångs skull tvingades jag trampa bromsen i botten idag. Det inträffade ingenting farligt, men när bromsförstärkningen slår till är det bara bilen som bromsas. Allting som på något vis inte är ordentligt stuvat flyttar på sig.

Jag har ovanan att fylla passagerarsätet med läskburkar, kaffetermos, mackor, biljetter, pass… När jag åker ensam är det smidigt att allt som kan behövas ligger nära till hands.

Det gör det inte efter en sådan inbromsning.

Det dröjde ända tills jag kört ombord på färjan innan jag hittade BroBizzen.
Det blev att betala kontant i kassan istället.

Imorgon är jag hemma igen. Då gungar allt efter en resa på bortåt 280 mil.

Det är långt till Jeruzalem.

Turistbyrån i Jeruzalem har ärlig personal.

– Har ni kartor över cykelleder i omgivningarna.

– Jo, det finns, men lederna är inte markerade och de går nästan bara längs huvudvägarna, så det är inget jag vill rekommendera.

Hon var synnerligen ärlig, den unga kvinnan i turistbyrån. Hennes förslag var i stället att kolla Google maps och zooma in ordentligt.

– Då kan du säkert lägga upp en egen tur, som inte alls följer de stora bilvägarna.

De senaste åren har Slovenien satsat hårt på att locka hit de stora turistströmmarna från Europa. Faktum är ju att miljoner nordeuropeer passerar genom sydvästra spetsen på Slovenien på väg till Kroatien. Det händer att några stannar ett tag vid kusten, men de flesta rullar vidare. Det är badorterna i Kroatien som hägrar.

Märkligt få turister har hittills hittat till Slovenien. Det gör landet exotiskt. Det är lätt att upptäcka sin egen pärla bland de oändligt många små byarna. Höga berg, djupa dalgångar, stora skogar, böljande landskap, vindlande vägar och gott om utrymme för turister med äventyrslust. För det ingår väl i äventyret att köra fel och upptäcka någonting man inte hade en aning om?

Jeruzalem är ett sådant ställe. Byn har inte ens 100 invånare, men två stora hotell med ett stort utbud av traktens viner, och en egen turistinformation. Men det är kyrkan som gäller för att vara den stora sevärdheten.

Den första kyrkobyggnaden ska ha rests av korsriddare på väg hem efter krigstågen till Palestina. De hade kanske haft det bra under sitt korståg och döpte den plats de kom till till Jeruzalem. Folk gör sådana saker. I mina hemtrakter finns Stockholm, Danmark och andra platser som inte har ett dugg med Västergötland att göra. Men någon tyckte att det var fint i Stockholm och så fick gården heta det.

Jeruzalem har många likheter med italienska Toscana och andra områden med mycket vinodling. Det finns inte en platt yta, mer än parkeringen utanför restaurangen där vi parkerat våra husbilar. Annars lutar allting. Perfekt för vinodling!

Här är klimatet speciellt lämpat för vita viner. Det finns massor av varianter, men för den som inte har smaklökarna trimmade för nyanserna i vita viner, sådana som jag, är det lite svårt att känna skillnaden.

Kvällen i Jeruzalem avslutas med vinprovning. Jag vet inte om vinprovaren längtar hem eller om han följer det ordinarie programmet, men resultatet blir inte som det brukar. Fem viner är avsmakade på en kvart. Det finns inte utrymme för smaklökarna att vare sig njuta, analysera eller reflektera. Så fort glaset är tomt har vi nästa påfyllning.

Med det tempot är det inte bara jag som har svårt att känna skillnad.

Nu vet jag var jag ska leta när det blir elfel på en husbil!

I går blev jag klar över ett grundläggande skäl till att vara med på en husbilsgruppresa: Det finns alltid någon som kan det man inte vet själv.

Det började mitt under det intensiva åskvädret i går morse. Jag arbetade med en pressrelease inför nästa nummer av Fritidsmagasinet Caravan när allting blev svart. I ett hus hade första tanken varit att blixten slagit ner någonstans. Ryggmärgen reagerade kanske så även nu, men intellektet förstod att något annat hänt.

Uteslutningsmetoden är bra. Den är något att luta sig mot så fort det uppstår problem som är konstiga. Dela upp felsökningen i delmoment som utesluter varandra. Då brukar det gå snabbt att hitta orsaken till det hela.

Steg ett i det här fallet blev att kolla spänningen i bodelsbatteriet. Dött! Ingen mer felsökning behövdes. Eller?

Nu var det ju så att bilen stått på batteridrift sedan kvällen innan, knappt tio timmar. Den enda strömförbrukaren var en timma gånger två glödlampor och fläkten i Trumapannan. Det verkade inte rimligt…

Nåja, batteriet laddas ju upp när vi åker igen.

Det var just när vi skulle ge oss iväg som jag insåg att trappsteget var ute. Det sticker ut cirka 30 cm på höger sida av bilen och på de här trånga vägarna är det mindre bra. Steget är elmanövrerat och kopplat till bodelen. Utan ström sitter steget kvar där det är.

Mitt rop på hjälp fick snabbt gensvar. 4-5 man deltog engagerat i arbetet med att få in trappsteget. Trots att bodelsbatteriet egentligen borde ha ström när bilmotorn är igång var elsystemet helt dött. Alla försök att skjuta in trappsteget med våld misslyckades.

Lösningen var ingen lösning utan att jag fick köra vidare med steget ute och uppmaningen att hålla ut från alla kanter längs vägen. Batteriet skulle säkert börja ladda efter en stund.

Det gjorde det inte.

Ett par timmar senare tjuvkopplade vi elsystemet med hjälp av ett par långa startkablar. Då var i vart fall steget indraget, men fortfarande ingen laddning.

Dagens projekt handlar om att koppla bodelsbatteriet direkt till bilens batteri. Teknikerna har räknat ut att det är något fel i den laddare som sitter mellan generatorn och bodelen på husbilen.

Något gott har det här haft med sig. När bilen är ansluten till 230 V fungerar elen, så nu har jag, som enda bil, förmånen att vara elansluten. I min bil är det både ljust och varmt i dag.

Mellan djupdykningarna bland alla elkablar hann vi se ett slott med fantastiska takmålningar, besöka ett märkligt café, se en utställning om tyskarnas härjningar i trakten under andra världskriget, paddla tiomannakanot och smaka knödel med leverstuvning. På den sista punkten hittade jag gränsen för vad mina smaklökar klarar.

Innan jag gav mig iväg på den här resan hade jag svårt att förstå varför man skulle åka på gruppresa med husbil. På något vis kändes det som varandras motsats. För mig symboliserar husbilen frihet och oberoende. Att då följa en plan som någon annan lagt upp blir ju att sätta bojor på sig själv. Eller?

Både i går och i dag har vi kört i karavan. I går var det nödvändigt. De vägar vi använde finns bara på 50 000-delskartor och navigatorerna skriker högt när vi svänger in på dem – om de ens finns med i deras databas. Men vi gjorde som Werner Eckl sa och då kom alla rätt till slut.

I dag fanns både resans mål och sevärdheterna längs vägen definierade med koordinater så alla kunde köra med navigator. Ändå valde vi att lägga oss i en rad efter Werner. Sist körde Hans Hanusch, den andre av de tre entusiaster som lagt upp resan.

Jag körde några bilar ner i ledet. När vi långsamt gled in i de små slovakiska byarna väckte första husbilen sällan någon uppmärksamhet, men sedan hände något. Alla kollade, nyfiket. Så många små husbilar i rad? Vilka är det? Vad gör de här?

Plötsligt insåg jag att jag drömt om att köra i en lång karavan ända sedan jag såg Kris Kristofferson i filmen Konvoj. Då handlade det om amerikanska långtradarchaufförer som gjorde uppror. Och om en dröm om frihet.

Det är drömdelen som den romantiska sidan av mig fastat för. För ärligt talat var det nog inte en speciellt bra film. Trots att jag sett den tre gånger…

Men nu ligger vi i en konvoj som långsamt ormar sig fram genom ett underskönt landskap. Regnet faller tungt. Det började långt före gryningen och prognoserna säger att det inte blir uppehåll förrän i morgon. Så vi kan stanna inne, i våra bilar, i vår karavan och bara hänga med den som lagt upp dagens program.

Werner var här 1994. Då visste ingen vad som skulle hända. Tito var död sedan många år och Jugoslavien föll i bitar. Mänsklighetens värsta och mest skrämmande sidor visade sig. Grannar krigade med varandra och snabbt uppstod helt nya gränser. I dag har vi rört oss längs floden Kolpa, som skiljer Slovenien från Kroatien. Vid några tillfällen har vi passerat gränsen för att fortsätta på andra sidan floden. Varje gång har vi visat våra pass.

Ett par mil är det omöjligt att komma ner till floden från den slovenska sidan. Höga stängsel och rullar av taggtråd ska hindra flyktingar för att komma hit. På motsatta sidan är det lodräta klippväggar ner till floden.

För 25 år sedan flydde folk härifrån för att komma undan krig och terror. Nu vill de som bor kvar hindra andra flyktingar att komma hit.

Människor har sorgligt kort minne.