– De här skåpbilarna är tillverkade för att fungera för krävande kunder, hantverkare som vill ha ett fordon som alltid fungerar och som tar sig fram nästan överallt. Det är klart att det fungerar för oss också!

Jag pratar med Oswald efter dagens långa etapp på vägar där jag inte skulle drömt om att åka in med en vanlig husbil. Vi har kört på smala, branta, krokiga skogsbilvägar med stup på ena sidan vägen och klippväggar på andra. Hisnande för många, perfekt för en som älskar mountainbike. Men nu åkte vi ju bil! Och inte ens fyrhjulsdrivet utan vanliga framhjulsdrivna skåpbilar med bostadsinredning.

När vi når asfalten igen kommer jag på mig själv att tycka att det var kul med de där hårnålskurvorna i lösgrus. För att inte tala om att balansera mellan de djupa hålorna i vägen och branterna vid sidan. Det blev lite sport, efter ett tag.

Jag kör en Bürstner City Car C 600. 600 betyder just att den är alldeles under sex meter lång och har en förhållandevis kort hjulbas. Nästan som en vanlig personbil. En husbil i den här storleken kan kännas lite orolig på vägen eftersom längre hjulbas bidrar till känslan av stabilitet, men här är den kort hjulbasen bonus. Jag smyger tätt i innerböjarna i hårnålskurvorna. Och i yttersvängarna är det lika enkelt att hålla hela bilen långt ut – om det skulle bli ett möte.

Vi körde nästan så högt upp som det fanns väg. Sedan packade vi ihop elva husbilar på en yta för 3-4 innan vi började gå mot toppen på berget. Vi var utlovade en fantastisk utsikt, både av resebroschyrerna och våra guider.

Ingen av dem råder över molnen. De gick på 1 600 meters höjd i dag, så när vi kom fram till målet, 67 meter högre. Såg vi knappt stigen vi klättrat på. Klättrat, för det var mer det än vandring. Det märktes också på gänget som kom upp. Vi var tre i tätgruppen, det schweiziska paret och jag. Efter en stund droppade det in två grupper till och total kom ungefär hälften av oss upp till toppen. Resten vände. Slovenska berg är lika utmanande som landets vägar.

Och i båda fallen är det tuffare utför.

När vi började gå igen blev alla tysta, djupt fokuserade på att sätta fötterna på stabilt underlag. Det var långt mellan de fasta stenarna och mellan dem låg löst grus, ibland också snubbelvänliga rötter.

Trots allt är det enklare att köra bil utför. Riktigt låg växel och sedan gäller det bara att placera hjulen på rätt ställe. Och här innebär lösgruset ingen större risk. Lugnt och fint rullar vi nerför serpentinvägarna fram till kvällens lägerplats, Gostilna, en rejäl middag och den utmattades sömn.