Innan jag gav mig iväg på den här resan hade jag svårt att förstå varför man skulle åka på gruppresa med husbil. På något vis kändes det som varandras motsats. För mig symboliserar husbilen frihet och oberoende. Att då följa en plan som någon annan lagt upp blir ju att sätta bojor på sig själv. Eller?

Både i går och i dag har vi kört i karavan. I går var det nödvändigt. De vägar vi använde finns bara på 50 000-delskartor och navigatorerna skriker högt när vi svänger in på dem – om de ens finns med i deras databas. Men vi gjorde som Werner Eckl sa och då kom alla rätt till slut.

I dag fanns både resans mål och sevärdheterna längs vägen definierade med koordinater så alla kunde köra med navigator. Ändå valde vi att lägga oss i en rad efter Werner. Sist körde Hans Hanusch, den andre av de tre entusiaster som lagt upp resan.

Jag körde några bilar ner i ledet. När vi långsamt gled in i de små slovakiska byarna väckte första husbilen sällan någon uppmärksamhet, men sedan hände något. Alla kollade, nyfiket. Så många små husbilar i rad? Vilka är det? Vad gör de här?

Plötsligt insåg jag att jag drömt om att köra i en lång karavan ända sedan jag såg Kris Kristofferson i filmen Konvoj. Då handlade det om amerikanska långtradarchaufförer som gjorde uppror. Och om en dröm om frihet.

Det är drömdelen som den romantiska sidan av mig fastat för. För ärligt talat var det nog inte en speciellt bra film. Trots att jag sett den tre gånger…

Men nu ligger vi i en konvoj som långsamt ormar sig fram genom ett underskönt landskap. Regnet faller tungt. Det började långt före gryningen och prognoserna säger att det inte blir uppehåll förrän i morgon. Så vi kan stanna inne, i våra bilar, i vår karavan och bara hänga med den som lagt upp dagens program.

Werner var här 1994. Då visste ingen vad som skulle hända. Tito var död sedan många år och Jugoslavien föll i bitar. Mänsklighetens värsta och mest skrämmande sidor visade sig. Grannar krigade med varandra och snabbt uppstod helt nya gränser. I dag har vi rört oss längs floden Kolpa, som skiljer Slovenien från Kroatien. Vid några tillfällen har vi passerat gränsen för att fortsätta på andra sidan floden. Varje gång har vi visat våra pass.

Ett par mil är det omöjligt att komma ner till floden från den slovenska sidan. Höga stängsel och rullar av taggtråd ska hindra flyktingar för att komma hit. På motsatta sidan är det lodräta klippväggar ner till floden.

För 25 år sedan flydde folk härifrån för att komma undan krig och terror. Nu vill de som bor kvar hindra andra flyktingar att komma hit.

Människor har sorgligt kort minne.