Det är väl att slå in öppna dörrar, men Schwarzwald är mer än en tårta. Jag vet, för jag är där just nu.

Jag kör omkring med en några år gammal tysk ställplatsguide i en lika gammal Tomtom gps. Det är spännande. För det mesta finns platserna kvar, precis som sökningen säger. Men ibland inte. Och ibland är definitionen av ställplats väl generös. Det betyder att det mycket väl kan handla om en parkeringspalats, typ Heden i Göteborg, eller P-platsen vid Moderna museet i Stockholm. Båda funkar, men trygghetsfaktorn blir inte speciellt stor.

Mina favoriter har kommit att bli ställplatser i små tyska städer. De älskar oss som åker husbil och om de över huvud taget vill ha betalt är avgiften närmast symbolisk.

Här har jag just varit inne i simhallen och växlat till mig fem euro. Det räcker ett dygn. Ingen el, men här finns både färskvatten och tömningsstation.

Det har varit en lång dag. Jag har nyss kastat ankar efter ungefär tio timmar bakom ratten. 80 mil säger Google, som jag kollar med när det passar mig.

Det passar mig inte att kolla Schwarzwaldtårtan. Jag minns inte alls vad det var och vet att Google vet. Jag misstänker att det kan vara något med tunna chokladbitar och cacao pudrat över grädde…?

I morse tragglade jag mig igenom färdbeskrivningen av Vägen till Jeruzalem. När jag pluggade slovenska glosor insåg jag att jag kanske skulle Googlat lite på resmålet. Jag har uttalat mig väldigt tvärsäkert, det händer att jag gör det, på vart jag ska vara den närmaste veckan. Resan ska gå längs en gräns, men jag blandade in länder som inte ens gränsar till varandra.

Så här är det:

Resmålet är Jeruzalem. Det ligger i Slovenien. Och gränsen vi följer mest ligger i söder. Där heter närmaste grannland Kroatien. Inget annat. Det behöver jag inte ens Googla på.