Väldigt nära gränsen till Österrike, efter ytterligare en lång dag i bil. Men en ny bil och en ovanligt spännande dag på vägen.

Huvudvärken först. Den är väl mitt eget fel. Det är lätt att vänja sig. Jag vänjer mig snabbt vid en massa olika saker. Gott om utrymme, till exempel. Därför gör jag saker så som jag brukar – utan att tänka på att fast bilen låter precis som den brukar så är inte allting lika. Det finns nya kanter, hyllor och dörrkarmar. De sitter på andra ställen än jag är van vid. Det är inte bilens fel, men jag har ont i huvudet nu. Först skallade jag hyllan ovanför förarplatsen 3-4 gånger. Men det var ok. Det blev lite ömt, men inga synbara bulor.

Inte förrän jag checkat in på campingen och hade bråttom att hämta saker bak i bilen fick jag huvudvärk på riktigt. Det får man när man hoppar ut ur en bil och det sitter en dörrkarm i vägen.

Den här dagen började bra annars. Ibland får nostalgiska upplevelser den effekten på mig.

Övernattningsplatsen var en liten, enkel ställplats vid en simhall i Bihl, en liten stad i kanten av Schwarzwald. Redan när jag kom dit i går kväll reagerade jag på att det gick små asfaltvägar kors och tvärs över området. Det fick mig att tänka på den lilla trafikskola som fanns i Stadsparken i Mariestad. Vi som bodde utanför stan hade inte adress i samma kommun, så det där var ett ställe där bara stadsbarnen fick leka. Gissa om jag var avundsjuk. Jag visste ju (?) att trafik var min grej…

Den där trafikskolan är historia sedan många, många år tillbaka. Precis som Faluns Trafikmärta och andra som försökte lära min generation lite trafikkunskap.

Men gissa hur det är i Tyskland?

Klockan åtta i morse var första klassen på plats. Och tre poliser lärde ut allt om skyltar, filcykling, bromsar och trafikregler. Ibland älskar jag verkligen Tyskland!

Ett par timmar senare började jag flytta över alla grejor till den nya husbil, en Bürstner City Car 600C, som jag ska bo i och resa med den närmaste veckan. Det tar sin tid att byta bostad. Den husbil jag åker i annars står alltid resklar. Där finns torrvaror, tvål, tandkräm och tandborste. Sängen är alltid bäddad. Fyll vatten, sedan är det klart att åka.

Den här bilen hade rullat 31 kilometer och ingen har bott i den tidigare. Nytt och fräscht.

Det första målet var att komma iväg från Bürstners Service Center i Kehl. Det är väl så det brukar börja när det slutar med att man upptäcker att det är saker man glömt fråga om?

Var sitter reglaget till pannan? Finns det någon indikator som säger om kylskåpet fungerar som det ska? Och mycket annat.

Nu har jag läst alla bruksanvisningar. Pannan är igång. Inte för att den behövs för värmen, men jag vill ha varmvatten till disken.

Dess värre har jag insett att jag får problem med kaffet i morgon. Spisen har ingen eltändare, utan här är det tändstickor som gäller.

Men dagens nästan 50 mil har fått mig att uppskatta bilen.

Utrymmet är inte stort, men den sväljer utan vidare alla prylar jag har med mig. På det viset är den helt i nivå med betydligt större husbilar. Och den rullar snålt. Tankmätaren visar över 50 procent kvar. Jag tror inte det är sant förrän nästa gång jag tankar.

Det är väl att slå in öppna dörrar, men Schwarzwald är mer än en tårta. Jag vet, för jag är där just nu.

Jag kör omkring med en några år gammal tysk ställplatsguide i en lika gammal Tomtom gps. Det är spännande. För det mesta finns platserna kvar, precis som sökningen säger. Men ibland inte. Och ibland är definitionen av ställplats väl generös. Det betyder att det mycket väl kan handla om en parkeringspalats, typ Heden i Göteborg, eller P-platsen vid Moderna museet i Stockholm. Båda funkar, men trygghetsfaktorn blir inte speciellt stor.

Mina favoriter har kommit att bli ställplatser i små tyska städer. De älskar oss som åker husbil och om de över huvud taget vill ha betalt är avgiften närmast symbolisk.

Här har jag just varit inne i simhallen och växlat till mig fem euro. Det räcker ett dygn. Ingen el, men här finns både färskvatten och tömningsstation.

Det har varit en lång dag. Jag har nyss kastat ankar efter ungefär tio timmar bakom ratten. 80 mil säger Google, som jag kollar med när det passar mig.

Det passar mig inte att kolla Schwarzwaldtårtan. Jag minns inte alls vad det var och vet att Google vet. Jag misstänker att det kan vara något med tunna chokladbitar och cacao pudrat över grädde…?

I morse tragglade jag mig igenom färdbeskrivningen av Vägen till Jeruzalem. När jag pluggade slovenska glosor insåg jag att jag kanske skulle Googlat lite på resmålet. Jag har uttalat mig väldigt tvärsäkert, det händer att jag gör det, på vart jag ska vara den närmaste veckan. Resan ska gå längs en gräns, men jag blandade in länder som inte ens gränsar till varandra.

Så här är det:

Resmålet är Jeruzalem. Det ligger i Slovenien. Och gränsen vi följer mest ligger i söder. Där heter närmaste grannland Kroatien. Inget annat. Det behöver jag inte ens Googla på.

Inte båt ända fram, men ändå känns det som om båtresan är själva nyckeln till sköna Europaresor. När jag svänger av mot Stenas Tysklandsterminal är resan på riktigt. Oåterkallelig. En kvart senare är gasen avstängd, gasolluckan markerad och förseglad med gula dekaler. Nu får husbilen vila över natten, tillsammans med alla kompisar på bildäck.

Den är i gott sällskap här. Det står oväntat många husbilar på lastbilsdäck. Undrar vad de gör i natt? När bildäck är folktomt händer det saker. Det är något magiskt med att resa. Och varför skulle det bara gälla oss människor?

Vägen till Jeruzalem går via Kiel och Kehl.

Det gör den naturligtvis inte om du åker raka vägen. Snabbast gör det, enligt Google, att köra över Magdeburg och Regensburg. Passera gränsfloden Inn och sedan är det inte långt till himmelriket. Det är, i min värld, de österrikiska alperna.

Jag ser redan fram mot vindlande vägar och vida vyer. Sådant som både bildligt och bokstavligt ger perspektiv på tillvaron.

Här kommer jag att vara ganska nära topparna i Dolomiterna. Bergen där jag så många gånger strävat uppåt med en tungt lastad touringcykel. Och susat nerför så sanslöst fort att jag inte vågat bromsa.

Den här gången vet jag inte ens om cykeln får plats i packningen. Hur är det med en skåpbil? Kan man ha med sig något annat än en vikbar minicykel? Det kanske finns cykelställ på den?

Spelar roll?

Jag medger att jag gärna överutnyttjar lastkapaciteten. Under många år rullade vi omkring i en Scania-buss byggd som husbil. Tre rum och kök och sex tons marginal mellan tjänste- och totalvikt. Vi lyckades aldrig utnyttja mer än tre av dem.

När vi sålde bussen hittade jag grejor i bagaget som jag glömt att jag ägde.

Jag har mer koll nu, med en Hymer B-klass på sju meter. Men i en City Car på sex meter blir det säkert ännu bättre. Det går helt enkelt inte att få plats med mycket mer än det som behövs för resan.

I dag ska jag packa lätt.

I morgon rullar jag mot Jeruzalem.